Nordsvensk häst
Den nordsvenska hästen är en häst som kan användas för körning, hoppning, dressyr, fälttävlan och westernritt. Med sitt goda terrängsinne tar nordsvensken sig fram överallt och passar bra för turridning och uteritter. Nordsvensken är en medelstor kallblodshäst som tillsammans med gotlandsrusset är Sveriges enda inhemska hästraser. Rasen användes länge inom skogs- och jordbruket och inom militären. För att tillgodose deras krav korsades nordsvensken under1800-talet med andra raser. Det gjorde att den gamla lantrashästen riskerade att försvinna och i slutet av 1800-talet startade avelsarbetet för att försöka stoppa korsningarna. När industrialiseringen bredde ut sig sjönk dock efterfrågan på hästar kraftigt.
Nordsvensken har ett mycket gott lynne och lämpar sig väl som ridskolehäst och till handikappridning.
Dagens nordsvenska häst kan följas bakåt genom historien till en svensk eller möjligen skandinavisk lantras. Utseendet och framförallt storleken skilde ganska mycket beroende på var i landet hästen levde.
Vikt: 500 – 700 kg
Mankhöjd: hingst 157 cm, sto 153 cm
Våra Nordsvenskar

– Katla –

- – Pelle –

Gotlandsruss
Gotlandsruss förekommer i många olika färgställningar, dock inte albino, skimmel, black eller dorsalskäck. Den är smidig i alla gångarter, samt har en god hoppförmåga vilket gör den till en god ridponny.
Gotlandsrusset är en mycket gammal ras, som på Gotland även kallas för skogsbagge. I en grotta på Stora Karlsö har man funnit rester av en småväxt häst från den yngre stenåldern. Troligen en förfader till dagens gotlandsruss.
Gotlandsrusset är Sveriges äldsta häst och den enda inhemska svenska ponnyrasen. Så länge man känner till har russet levt i ett vilt eller halvvilt tillstånd i skogarna på Gotland. Än idag lever en flock med halvvilda gotlandsruss i ett reservat på Lojsta hed.
På 1800-talet ändrades förutsättningarna för russen. De vidsträckta skogarna styckades sönder och ersattes av inhägnad och uppodlad mark. Snart började russen ses som skadedjur som mest ställde till problem och orsakade betes- och trampskador. Bönderna ville få bort russen från markerna. I slutet av 1800-talet hade antalet russ minskat så drastiskt att man befarade att rasen, liksom ölandsponnyn, skulle försvinna helt.
På grund av sin litenhet och sitt goda temperament är gotlandsrusset mycket populärt som ridskolehäst. Ryggen är dock inte särskilt stark vilket gör det mest lämplig att ridas av barn Russet är en smidig liten häst med god hoppförmåga. Med sin snabba och vägvinnande trav är den även populär inom ponnytravet. Rasen är envis, uthållig och tålig, har lätt för att lära och har ett gott lynne.
Den mest kända russflocken finns på Lojsta hed på södra Gotland. Det är ett 650 tunnland stort område där ett femtiotal russ går fritt med så lite kontakt med människor som möjligt.
Vikt: 200 – 300 kg
Mankhöjd: 115-130 cm
Våra Gotlandsruss
