Det bar sig inte bättre än att ladugården brann ner den med. På juldagen 1887 var gårdens folk på julotta, men torparen Olaus på Lyngslätt var försenad och såg att det brann. Han lyckades rädda två oxar från lågorna. En häst slet sig, men alla andra djur brändes inne. Stättareds nuvarande ladugård är från denna tid även om man tror att de tjocka murarna ingick i en tidigare byggnad.

Efter Norén ägdes Stättared av en man vid namn Kärrberg. Han dog 1903 endast 35 år gammal. På den tiden fanns det bokar i skogen som var så tjocka att det krävdes två man för att nå runt. Kärrbergs efterträdare, Håkansson, sålde alla bokar som var över 6 tum till ett bolag. Därefter hade Stättared fyra olika ägare på kort tid. 1924 köpte Johan Andersson gården för 20.600 kr. Han hade nyss kommit hem från Amerika och brukade gården fram till sin död i mitten av 1960-talet.

Den vackra, orörda naturen gjorde att Löftadalens kommun 1973 beslutade att köpa Stättared för att rädda det som fritidsområde. Priset på gårdens ca. 150 ha var 360.000 kronor. I vandrarhemmet fanns då kök och 12 bäddar. Det fanns även djur, mest får, främst för de besökandes skull, men även i landskapsvårdande syfte.

Tidigare odlade mossar och åkrar var på väg att växa igen, och husen var i ganska dåligt skick. På stort sett hela arealen fanns orörda lövskogar med stort inslag av bok. En stor del av skogen ligger på sluttningen ner mot Hornsjön, där det finns badplats och vackra utsiktspunkter. Det fanns inga sommarstugor i området.

Det som var en gång

Ett 20-tal platser där torp eller andra byggnader en gång funnits har försetts med skyltar innehållande uppgifter om de människor, som en gång bott där, när byggnaderna revs etc.

Torparen på Lyngslätt gjorde två dagsverken i veckan på Stättared ända fram till 1918. Torpets areal bestod av 6 tunnland mossjord. På berghällen framför ruinen låg tidigare en ryggåsstuga, troligtvis byggd på 1700-talet. Det senare bostadshuset byggdes av Gunne Andersson på 1840-talet. Gunne var själv född på Lyngslätt 1814 och han dog 1889. Hans son Olaus (troligtvis han som räddade två av Stättareds oxar ur elden) bodde kvar med sin hustru Lotta fram till 1935. Han var då 80 år gammal. De hade ett par kor, och hade tidigare också haft häst.

”Lotta i Dalen” gick på dagsverken på Björkholmen, annars plockade hon ofta bär och fick därför heta ”Bär-Lotta”. Bären sålde hon på Åsa gästgivaregård dit hon gick barfota. Lottas stuga var en ryggåsstuga med bara ett fönster i taket. Den revs 1907.