Gutefår

På gården har vi Gutetackorna CANDY, BERIT, GRETA, ELISABETH, OKTAVIA, APRILIA, AMANDA, ALICE, ALVA, ALICIA
På gården har vi Gutetackorna CANDY, BERIT, GRETA, ELISABETH, OKTAVIA, APRILIA, AMANDA, ALICE, ALVA, ALICIA
Gutebaggen BAGHEERA
Gutebaggen BAGHEERA

Färgen varierar över hela gråskalan. Mycket mörkt grå och svartgrå nyanser förekommer medan helt svarta och vita är mer ovanliga. Huvudet är smalt med svagt kilformad nosrygg. Runt ögonen finns normalt en ljus ring. Både baggar och tackor har horn som är vridna och spegelvända med kraftig räffling och tydliga ”årsringar”. Baggarnas horn är stora och kraftiga medan tackornas är smalare och mer gracila.

Vikt: bagge 70 – 100 kg, tacka 45 – 60 kg

Mankhöjd: 70 cm

I motsats till andra fårraser, vars ull behöver klippas ett par gånger om året, släpper ullen av sig själv på gutefåren. Det är dock vanligt att man väljer att klippa även gutefår. Gutefåren är liksom andra lantrasfår, tåliga och väl anpassade att vistas utomhus hela året så länge de har tillgång till vind- och regnskydd. Rasen är hårt flockbunden och flocken leds som regel av en äldre erfaren tacka.

Gutefår producerar ett välsmakande kött samt hållbara skinn med god isolerande och värmande förmåga. Ullen innehåller ganska mycket täckhår, en egenskap som inte varit så populär hos spinnerierna. Täckhåren gör dock att ullen blir mer vattenavstötande.

Brunsten infaller från slutet av oktober till början av december och de flesta lamm föds i mars och april. Ettåriga gutetackor föder ofta bara ett lamm, medan äldre tackor som regel får två.

Gutefåret härstammar från det gotländska utegångsfåret som kunde vara antingen behornat eller kulligt och hade en ull med många olika typer av ullfibrer i olika färger.

gute

Värmlandsfår

På gården har vi Värmlandstackorna JANE, MAGGAN, BROWNIE, DIESEL, DORA, 
DENISE, DECIBEL, ALMA, ELIN, DAGA, EMELIE
På gården har vi Värmlandstackorna JANE, MAGGAN, BROWNIE, DIESEL, DORA, DENISE, DECIBEL, ALMA, ELIN, DAGA, EMELIE
Värmlandsbaggen BRUNO
Värmlandsbaggen BRUNO

Värmlandsfår är ett skogsfår som förekommer i en mängd olika färgkombinationer: vita, bruna, grå, svarta eller beige. Flera olika färgteckningar och kombinationer förekommer. Värmlandsfåren är relativt småväxta med små öron. Tackorna saknar horn medan baggarna kan vara antingen kulliga, det vill säga saknar horn, eller behornade. Skogsfår finns av flera typer, var och en karaktäristisk för den del av landet där fåren levt.

Vikt: bagge 70 – 100 kg, tacka 45 – 60 kg

Mankhöjd: 70 cm

Värmlandsfåret är mycket härdigt och klarar sig bra på magra marker. Genom att beta håller de markerna öppna och varvar att äta buskar och sly med att äta blommor och örter. Rasen anses vara ett bra betesdjur med god flockkänsla och passar bra att ha i små besättningar. Flocken bör bestå av minst 4 -5 djur. Rasen kan brunsta under stora delar av året. Lamningen går oftast lätt och tackorna är goda mödrar. Vanligen föds två lamm, men såväl trillingar som fyrlingar förekommer.

Värmlandsfår är en lantras som tillhör gruppen allmogefår. Allmogefåren var tidigare vanliga i Sverige, men i slutet av 1800-talet började antalet minska i takt med att man importerade får från utlandet som hade större köttmängd och andra ullegenskaper.  Värmlandsfår har tidigare kallats skogsfår eller värmländska skogsfår.

De flesta värmlandsfåren härstammar från Bengt Sonessons besättning i Värnäs, Värmland. Fåren hade funnits i Bengts familj i generationer. Då värmlandsfåren återupptäcktes fanns det bara cirka 100 individer kvar.

gute